Paris zoo har i dagarna introducerat en ny sevärdhet. Physarum polycephalum är en slemsvamp, en organism som trots namnet inte är en svamp, men åtminstone slemmig. I dagligt tal kallas den The Blob. Vad är det att visa upp på ett zoo, kan man fråga sig.
Det märkvärdiga med den är hur intelligent den är. Om man stänger in den i en labyrint där man gömt mat, ”växer den sig” iväg för att äta upp maten. Men inte nog med det: den lär sig också att hitta den närmaste vägen till maten!
Ett forskarteam lät Blobben få symbolisera Tokyo, och lade sedan små högar av mat på positioner som motsvarar Tokyos förorter. Efter ett tag hade Blobben spridit ut sig och bildat ett nätverk, som var mycket likt Tokyos järnvägsnät.
Blobben har alltså en förmåga att lära sig – men den har också minne så att den kan komma ihåg vad den lärt sig. Imponerande för en slemblob!
Men det stannar inte där. Parar man ihop Blobben med en annan blobb, överförs kunskaperna – de lär sig av varandra!
Låter det här som något hämtat ur en dålig scifi-film? Ingen orimlig association: Physarum polycephalum har faktiskt fått sitt smeknamn från filmen The Blob från 1958, där en utomjordisk slemmig amöbaliknande organism landar på jorden och börjar äta människor.
Jag associerar vidare till den allt mer aktuella frågan om intelligent liv i rymden.Liv finns i så många olika former på jorden. Slemsvampar är en av de underligare formerna: det är ingen växt, det har man konstaterat, men forskarna är inte säkra på om den är mer lik en svamp eller ett djur.
Jag tror att vi begränsar oss när vi definierar intelligent liv och tar för givet att det måste likna det vi känner till: våra växter och djur eller oss själva – eller E.T. eller gröna gubbar. Blobben liknar inte oss. Den har ingen hjärna och inget nervsystem, men den har uppenbarligen intelligens.
Så vad ska vi leta efter i rymden? Gröna gubbar, slemsvampar eller varför inte en superintelligent nyans av färgen blå?
